Förlossningsberättelse

2011-11-08 12:31:43 Leon - Förlossningsberättelse
» Kommentarer(4) «


Leon var beräknad till den 18e juni men ville inte komma ut självmant så den 3e juli blev jag igångsatt.

Under 4 dagar hade jag haft värkar till och från men det kom aldrig riktigt igång av sig själv. Natten till den 3e fick jag ingen sömn över huvudtaget, och precis innan jag tänkt gå och lägga mig så hade det kommit brun/gula-flytningar som gjorde mig lite oroad. Både Christoffer och jag tyckte att vi skulle ringa och höra med dom på förlossningen i Örnsköldsvik. Dom sa att vi kunde komma in så vi fick kolla om det eventuellt var vattnet som hade börjat läcka.

05.45 blev jag inskriven, det var inte vattnet som gått men dom tyckte att det var onödigt att skicka hem mig eftersom att jag redan hade gått över 15 dagar. Det blev beslutat att dom skulle sätta igång mig så snart dom pratat med läkaren.

Jag minns att jag var fruktansvärt trött och nervös, det var även Christoffer eftersom att han inte heller hade sovit något den natten. Men det fanns inte så mycket att göra åt saken, vi hade ju ändå åkt 10 mil och att åka hem igen för att komma tillbaka senare var inget alternativ.

8.10 känner barnmorskan på tappen och kollar hur mycket öppen jag är. Tappen är helt utplånad och jag är öppen 1,5 cm. Jag hade hoppats på iallafall en centimeter till med tanke på dom jobbiga värkarna jag hade haft hemma.

8.14 tar dom vattnet och sätter en skalpelektrod på Leons huvud. Busiga Leon hade bajsat i fostervattnet så det var inte så jättetrevligt om man säger så.
Vi inväntade att jag skulle få värkar efter att dom tagit vattnet men så var inte fallet. Klockan 9.40 sätter dom på värkstimulerande dropp, 15 ml per timme.

Nu börjar värkarna komma mer regelbundet men det går bra att andas igenom dom. Christoffer ligger vid det här laget på golvet och sover, trött som han var.

11.30 är jag öppen 2 cm och jag har 3-4 värkar per 10 minuter, det börjar bli mer smärtsamt och jag får en varm rispåse för att lindra smärtan.

12.40 höjer dom droppet till 60 ml per timme. Jag fortsätter att kämpa med värkarna, dom gör riktigt ont men jag lyckas andas mig igenom dom på ett bra sätt. Christoffer ligger fortfarande på golvet och sover, men han hade inte kunnat hjälpa mig på något sätt ändå.

13.10 är jag öppen 3 cm, alltså har jag öppnat mig 1,5 cm på 5 timmar. Jag hoppades såklart på att det skulle vara mer så lite besviken blev jag. Vid den här tiden bad jag även om lustgas, vilken grej! Jag blev så hög så jag vet inte vad. Jag hann knappt andas in någon "vanlig" luft innan det var dags för nästa värk att komma, så ni som andats lustgas förut kan ju tänka er hur snurrig jag var.

Värkarna gjorde fortfarande ruskigt ont även fast jag hade lustgasen, men det var skönt att ha något annat att fokusera på. Jag kände mig duktig som bara den när jag andades precis som jag skulle och det hjälpte mig väldigt mycket. Det märktes dock att jag inte fått sova något på hela natten, jag somnade till mellan varje värk och ännu tröttare blev jag utav lustgasen.

Under nästan hela förlossningen så satt jag på sängkanten och lutate mig mot ett gåbord. Att ligga ner på rygg gick verkligen inte, värkarna blev så intensiva när jag låg ner att jag bara ville försvinna därifrån. Så varje gång dom var tvugna att kontrollera hur mycket öppen jag var så önskade jag att det bara skulle vara över snart.

14.00 höjs droppet ytterligare, 90 ml per timme. Nu är jag öppen 4 cm och har 4-5 värkar per 10 minuter. Nu börjar det även synas att Leons puls går ner lite under tiden jag får värkar.
En kvart efter att dom höjt droppet så sänker dom det igen eftersom att jag redan hade så täta värkar.

15.05 blir dom tvungna att sänka droppet ytterligare då livmodern har blivit överstimulerad och jag har upp emot 5-6 värkar per 10 minuter. Det var INTE trevligt vill jag tala om, allt kändes som en enda lång värk och lustgasmasken var hårt pressat mot ansiktet!
Efter att ha haft dom där hemska värkarna som aldrig ville låta mig vila så kände jag att jag inte klarade så mycket mer. Jag bad då om EDA (ryggbedövning) och väntan på läkaren som skulle komma och lägga den var lång.

16.15 kommer läkaren och lägger ryggbedövningen. Jag fick då ligga ner på sidan och det var döden kändes det som. Jag kan inte med några ord beskriva hur fruktansvärt ont det gjorde att behöva ligga ner genom värkarna. Nålen i ryggen däremot kände jag inte av ett skvatt! I samband med EDAn så höjer dom även droppet igen, 45 ml per timme.

När väl ryggbedövningen börjar slå till så känns allt mycket bättre och enklare. Värkarna känns mycket dovare nu och det var så skönt att få en paus från allt det onda.

17.45 börjar jag känna att det trycker på lite. Dom kollar hur mycket öppen jag är och vid den här tiden var jag öppen 9 cm. När jag fick höra det så tänkte jag "äntligen!" och trodde att det var riktigt nära nu. Riktigt så var det ju dock inte..
Leons puls går fortfarande ner under mina värkar men återhämtar sig när värken är över igen. Jag minns att jag kände mig lite orolig och kollade hela tiden på när hans siffror blev lägre och lägre, när dom hamnade under 100 så ville jag bara att värken skulle ta slut för att få se siffrorna stiga igen.

19.35 höjer dom droppet ytterligare då mina värkar börjar bli svagare. Även fast det snart hade gått två timmar sedan jag var öppen 9 cm så har det inte hänt något mer sedan dess. Dom bestämmer sig för att stänga av EDAn i hopp om att värkarna ska bli starkare och att jag ska få krystkänslor.
Att veta att dom stängt av min underbara ryggbedövning var inte roligt, den var ju till sån hjälp. Men som tur var så försvinner den ju inte på sekunder utan den håller ju i sig ett tag efteråt också.

20.20 har jag fortfarande inte fått någon krystkänsla och värkarna är korta men täta. Jag är fortfarande öppen 9 cm men har bara en liten kant kvar som barnmorskan trycker undan. DET kändes! Jag skakade i hela kroppen och ville bara få sätta mig upp, bad henne sluta flera gånger men det lyssnade hon ju såklart inte på. Hon ville ju bara hjälpa mig men det var väl inte riktigt i dom banorna jag tänkte i den stunden.
Nu fick jag börja krysta på uppmaning av barnmorskorna, trots att jag inte hade några värkar. Det kändes jättekonstigt, jag hade ju väntat mig att få hjälp av kroppen utefter allt man hört andra berätta och beskrivit krystvärkarna. Att krysta ut en bebis på ren vilja utan hjälp av kroppen är nog fruktansvärt svårt.

20.25 nu ligger Leons hjärtslag på 90 slag per minut och han återhämtar sig inte längre som han gjort innan utan ligger kvar på 90 slag. Nu börjar det bli bråttom och jag märker hur barnmorskorna runtomkring blir stressade vilket gör att jag blir fruktansvärt rädd. Jag ligger där med lustgasen tryckt i ansiktet och blundar, gör precis vad dom ber mig att göra och vill bara att det ska vara över.
Jag försöker trycka på själv även fast jag inte har några värkar, jag vill bara att han ska få komma ut och att han ska må bra.

20.36 börjar dom att använda en sugklocka på Leons huvud samtidigt som en annan barnmorska försöker dra ut honom med sina händer. Sugklockan släpper tre gånger och då byter dom till en annan.
Så här står det i journalen "Extraktionen påbörjas 20.36 och utförs på slutet med hjälp av yttre press. Sammanlagt 8 dragningar. Ingreppet bedöms som komplicerat då värkarna är korta och ganska ineffektiva. Mamman är dock mycket koncentrerad och jätteduktig på att krysta. När huvudet är förlöst efter 10 min är värkarna helt borta och den främre axeln kan ej lösas. Den bakre axeln och armvecket nås lätt. Operatören kommer dock inte åt att lösa armen eftersom att inget klipp är gjort. Barnmorskan Lena tar över och löser ut armen ganska omgående."

Jag var så rädd under det här sista förloppet av förlossningen. Jag fick panik när dom började prata om att klippa mig och började dirket tänka på att nu måste dom snitta upp magen för att få ut honom. Jag låg fortfarande och blundade hela tiden och lyssnade bara på vad dom sa. Det kändes så konstigt och obehagligt när dom var där nere och slet. Hur sjutton kan det få plats med sugklocka och FYRA händer plus en liten bebis som ska ut också..

20.47 föds äntligen underbara lilla Leon.
Först när dom sa att han var ute vågade jag öppna mina ögon efter att ha legat och blundat i minst 15 minuter. Det första jag ser är hans lilla snopp och det var även då jag fick veta att vi fått en son.
Dom sprang iväg med Leon och Christoffer följde med. Där fick jag ligga kvar, fullständigt tagen av hela situationen och allt som hänt. Jag blev såklart orolig när dom sprang iväg med honom och jag var så rädd att något skulle vara fel på honom med tanke på att pulsen hade gått ner.

Efter en stund kommer dom tillbaka med honom och jag får honom i min famn. Det kändes så konstigt att han var min, att vi hade fått en bebis att ta hand om.
Lena som tog över och tillslut fick ut Leon ska ha en guldstjärna. Det var hon som från första början satte igång mig och var med mig dom första timmarna. Sedan var hennes skift egentligen slut men hon bestämde sig för att stanna kvar och förlösa mig. Hade hon inte varit där hade det säkert slutat värre än vad det gjorde.

Förlossningen blev precis tvärt emot vad jag själv hade velat. Det var mycket rädsla där i slutet och jag var så fruktansvärt trött under hela förlossningen. Men med tanke på vilken underbar liten son vi fick så skulle jag göra det hundra gånger om!

3 juli 2011 klockan 20.47 kom världens finaste Leon till oss

Kommentarer
Postat av: Linnéa - Mamma till Lo

Vilken otrolig förlossning. Jag förstår din rädsla, uscha värsta som kan hända. Tur att allt gick bra och du har verkligen en otroligt fin son. Sedan så måste jag bara säga att verkligen beundrar dig, vilken kämpe! Förstår att det måste ha varit jättesvårt att krysta utan krystvärkar!



KRAM!

2011-11-08 @ 17:18:30
URL: http://linneaamandawikman.blogg.se/
Postat av: Elin - Mamma till My

Oj vilken lång o tuff förlossning du hade! förstår att du blev rädd där :) tur att finaste Leon kom ut :)

2011-11-09 @ 12:47:23
URL: http://mysansfamily.blogg.se/
Postat av: Marija

Åh herregud, nu rinner tårarna på mig. Så glad att de gick bra tillslut och att ni fick eran otroligt söta son. Du är stark gumman å du ska ha en guldmedalj för att du tog dig igenom förlossningen utan nån hjälp av kroppen. <3

2011-11-10 @ 11:55:28
URL: http://marijacarolina.blogg.se/
Postat av: Marre

Åh, sitter med tårar i ögonen! Vilken tur att det slutade bra trots allt!

2011-11-11 @ 22:16:43
URL: http://familjencullin.bloggo.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback