Imorgon ska Leon till sin pappa och sova där i helgen. Det är första gången han sover där utan mig och jag kommer sakna min lilla skrutt. Det känns hemskt att man nu ska behöva "dela" på sin tid med barnen, ena stunden ska han vara hos mig och andra stunden hos sin pappa. Så småningom kommer ju även Lova att börja vara där och det känns i hjärtat att tänka på. Visst att det är skönt att få lite tid för sig själv ibland men det känns inte alls roligt att jag i framtiden kommer behöva vara ifrån dom så ofta.

Bilden man hade i huvudet var att våra barn skulle få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar och att vi skulle vara en familj, alla fyra. Jag önskar att det var så, men mer än så kan jag inte göra. Jag är på ett sätt ändå glad att Leon var så pass liten när familjen splittrades, och att Lova inte ens var född. Det hade säkerligen påverkat dom betydligt mer om dom varit äldre och förstått mer. Jag har aldrig märkt på Leon att han skulle tycka att det var konstigt att det bara är vi som bor här, det har varit han och jag så länge så jag tror att det känns naturligt för honom.

 

Jag funderar ofta över hur livet hade sett ut om vi aldrig flyttat hit till Luleå. Jag hade nog sluppit allt jag gått igenom och fortfarande går igenom. Det var jag som ville flytta hit, jag trodde att det skulle göra livet bättre för oss. Istället blev det helt tvärt om, iallafall för mig. Jag kommer alltid att känna skuld för min egna smärta, samtidigt som jag inte vill tro att jag förtjänar att känna så här. Känslorna väller över mig och varje dag har jag dåligt samvete över att jag inte är så lycklig som jag borde vara när jag har världens finaste barn. Självklart gör dom mig lycklig, men ingenting kan ändå ta bort den sorg jag bär inom mig. Om några år kommer jag se tillbaka på den här tiden som något mörkt och smärtsamt, men det man vill minnas är ju första tiden med barnen. Leons födelsedag kommer alltid att påminna om den tid då allt rasade, och det är inte så jag vill känna när han fyller år. Jag mår fortfarande dåligt över att hans första födelsedag blev så långt ifrån vad han förtjänat, jag grät mig igenom hela den dagen..

Jag önskar att jag bara kunde stänga av alla känslor, att dom inte fick påverka mig och min vardag så mycket som dom faktiskt gör. Men jag är inte mer än människa, jag har inga superkrafter och jag kan inte få mirakel att ske.