Min historia, mina uppevelser, mina minnen

2013-03-12 20:03:14 Vardagligt
» Kommentarer(16) «

Det jag kommer att skriva nu är mest för min egen skull och för min egen bearbetning av allt. Jag ber ingen att ta mitt parti eller att tycka synd om mig. Det enda jag önskar kunna begära är att bli respekterad för mina känslor.

 

För ganska precis ett år sedan flyttade jag, Leon och hans pappa hit till Luleå. Det var jag som pushade på för att det skulle ske, det var jag som hittade ett jobb jag bad honom söka. Han sökte jobbet, vi hittade en lägenhet, ordnade med allt runtomkring och flyttade hit. Vi visste att vi väntade vårt andra barn och jag tror att vi båda såg ljust på vår framtid tillsammans.

Jag valde att flytta ifrån mina vänner och familj i Kramfors för att börja ett nytt liv tillsammans med Christoffer och vår familj. Jag hade stora drömmar om hur vår framtid skulle bli och jag såg fram emot allt vi skulle få uppleva tillsammans.

 

I maj åkte vi utomlands tillsammans med hans föräldrar och hans brors familj. Jag var lycklig då, och jag trodde att vi båda var det. Vi tjafsade ofta om skitsaker men i slutändan visste vi att vi ville vara med varandra. Vi hade pratat om att gifta oss i framtiden och det var något jag hade som ett mål efter att vi blivit en till i familjen.

Efter att vi kom hem från Turkiet så var det en del bråk igen, som vanligt. Jag tyckte att jag fick vara hemma ensam med Leon för ofta och att C var ute för mycket. Jag hade börjat misstänka redan i maj någon gång att han hade känslor för en annan tjej, en tjej han träffat på jobbet jag bad honom söka. Vi bråkade ofta om det och han övertygade mig om att mina misstankar inte var sanna.

De kvällar han gick ut kunde han vara borta hela natten och komma hem tidigt på morgonen. För varje gång det hände blev jag mer misstänksam och mer svartsjuk. Jag blev ett kontrollfreak och jag litade inte på honom.

En kväll gick han ut, även fast han sagt att han skulle vara med oss, jag blev arg och ledsen. Vi bråkade över sms den kvällen och till slut stängde han av sin telefon. Han kom hem tidigt på morgonen efteråt, utan att ha lämnat ifrån sig ett ljud under hela natten då jag legat vaken. Senare den dagen, när han var iväg på stan, kom ett blombud med tre, stora, röda rosor. Tillsammans med rosorna var en lapp där det stod "Jag kommer alltid att finnas här för dig. Christoffer" Som ett förlåt för att han gjort fel, men ändå hände det fler gånger efter det.

 

Vi hade pratat mycket om olika lösningar och det verkade inte vara bara jag som ville att saker skulle bli bra mellan oss. Vi pratade om att flytta närme stan för att vägen mellan jobb, gym och hemmet skulle bli kortade vilket skulle ge oss mer tid tillsammans. Vi pratade om vad vi skulle göra tillsammans när han hade sin semester i juli, vad vi skulle göra när vi skulle fira vår 3årsdag. Jag kände då att jag skulle kunna offra vad som helst för att få det att fungera, jag ville inget hellre.

 

Efter miljoner bråk och tvivel på om hur vi skulle få saker att fungera kom vi tillsammans fram till att jag och Leon skulle åka till Kramfors och vara där ett tag så C fick tid till att tänka på hur han ville ha det. Den 19e juni sov vi tillsammans som ett par för sista gången och den 20e juni pussade vi varandra för sista gången. För mig så kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro då att det skulle vara sista gången. För mig var det "tills vi ses nästa gång". Jag saknade honom varje dag vi var ifrån varandra, längtade efter att få komma tillbaka till vår lägenhet och få somna bredvid honom på kvällarna. Jag var van att det alltid löste sig oavsett hur mycket vi bråkade, så det var det jag var inställd på även den gången.

 

Dagen innan vi åkte tillbaka till Luleå färgade jag mitt hår rött igen, för att överraska honom just för att han sagt att jag passade bra i det. Den 1 juli tog jag och Leon bussen tillbaka till Luleå. C mötte oss på busstationen och han varken kramade eller pussade mig. Jag la mig själv den kvällen, ledsen som fan och chockad över att allt gått så jävla långt åt fel håll. Dagen efter, alltså den 2 juli, fick Leon vara hos sin farmor och farfar en stund så jag och Christoffer kunde få prata i fred. Det var då han la fram att han tyckte det var bäst om vi inte fortsatte vara tillsammans. Han sa att han inte hade några känslor kvar för mig längre och att han inte orkade fler bråk. Hela min värld rasade efter dom orden, att skriva om det vrider hjärtat i miljoner bitar. Jag kunde inte ta in det eller förstå att han kommit fram till det han kommit fram till. Jag bokstavligt talat bad honom att inte lämna mig, att vi kunde göra allt bättre om vi bara försökte lika mycket båda två. Jag berättade för honom hur mycket jag älskade honom och att jag inte kunde leva utan honom. Ändå var han fast besluten om det han sagt.

När vi senare den dagen gick och hämtade hem Leon så frågade hans föräldrar vad vi kommit fram till. Då bröt jag ihop igen och kunde inte få fram ett ord. C var dock hur lugn som helst och sa att vi inte skulle vara tillsammans mer.

 

Den natten låg jag vaken och grät, grät och grät. Christoffer frågade varför jag var så ledsen, sa att jag inte behövde vara ledsen osv. Jag kände mig död, rent utsagt. Jag hade sån fruktansvärd smärta i hela kroppen. Han sa dessa saker dagen innan vår sons ettårsdag. Leons ettårsdag är i princip svart för mig och jag har fortfarande dåligt samvete för att den blev som den blev.

 

I några dagar bodde jag och Leon med Christoffers föräldrar i deras stuga för att Christoffer inte ville ha mig där och jag inte hade någonstans att ta vägen. De gånger vi pratade så kom diskussionerna om mina misstankar om tjejen upp, fortfarande nekade han till att det var något. Det hände så många förjävliga saker under den här tiden och jag tänker inte gå in på detalj om allt.

 

Den 9 juli åkte jag och Leon tillbaka till Kramfors. Natten innan det sov vi tillsammans igen och han höll om mig, strök mig över ryggen. Jag visste att det inte betydde något men ändå hoppades jag att det var av en anledning. När vi var i Kramfors kom han dit för att vara med sina kompisar samt träffa mig och Leon. Även då låg vi och höll om varandra och jag hoppades återigen att det betydde lika mycket för honom som för mig, men så var det självklart inte..

 

Väl tillbaka i Luleå för att börja göra mig redo inför att föda barn så kommer C och tjejen jag misstänkte att han hade känslor för hem till vår lägenhet. De var "bästa vänner" och hon ville gärna träffa Leon. Där satt jag, söndergråtna ögon, ensam, höggravid. Detta var den 26 augusti och jag minns den dagen som om den vore igår. Hon var så trevlig och log mot mig medan jag satt där och kände mig fullständigt död inombords. Hon gick i förväg innan dom skulle gå, så jag och C fick prata lite. Då svor han återigen på att det inte var något mellan dom fortfarande, att dom bara var väldigt bra kompisar. Efter att jag såg dom gå därifrån tillsammans bröt jag ihop igen, kände mig torterad och spottad på.

 

8 dagar senare, den 3 september, får jag bekräftat att dom visst var tillsammans. Jag läste att dom älskade varandra, att han tyckte att hon var den finaste tjejen i världen. Jag hade alltså blivit ljugen rakt upp i ansiktet och hon hade suttit och lett mot mig och låtsas som om det inte vore något, när dom i själva verket älskade varandra. Det var och är det absolut vidrigaste någon någonsin gjort mot mig. Och att jag fick denna käftsmäll bara några dagar innan jag skulle ligga och föda barn..

Jag visste inte om jag ville ha med honom på förlossningen längre. Jag kunde inte ens titta på honom utan att känna sån smärta och sån ilska för det han fick mig att känna och hur han fick mig att må. Men förlossningsdagen kom och han var med. Dock så åkte han ca 30 minuter efter att Lova föddes, han tog lite bilder på henne och sedan åkte han. De sekunderna efter att hon kommit ut så hade jag ett sånt galet lyckorus, det var första gången på månader som jag kände lycka. C sa hur stolt han var över mig, han pussade mig på pannan och berömde mig. Jag var i en bubbla då, en lyckobubbla. Men när han sedan lämnade oss där för att förmodligen åka hem till sen tjej så åkte jag ner på botten igen.

 

Så nedbruten som jag var i somras och höstas, så vill jag aldrig behöva vara igen. Och det jag har skrivit här är säkert inte ens en tiondel av allt jag känt och allt jag fått gå igenom. Jag vet iaf att mellan juni och oktober så grät jag mig igenom varje dag, oftast från morgon till kväll. Jag kände att jag blev lovad saker som inte hölls, att jag hoppades på saker som aldrig hände, sviken och mördad inombords.

 

Det är idag ett halvår sedan Lova föddes. Idag mår jag bättre men allt det här ligger fortfarande så nära ytan att det då och då kommer fram och gör mig illa. Jag minns ALLT, datum, löften, svek, allt. Tidpunkten för dessa händelser känns inte så optimala. Dagen före Leons ettårsdag, tre veckor före vår treårsdag, två månader före vår dotter skulle födas. Att han lämnade mig är inte det som gör ondast egentligen. Det som gör ondast är lögnerna och sveket. Att han älskade en ny tjej så snart som 1,5 månad efter att han lämnat mig, höggravid och ensam med vår son.

 

Jag är evig tacksam för den styrka mina barn gett och ger mig varje dag. Hade det inte varit för dom vill jag inte ens veta hur mitt liv hade sett ut idag. Nu måste jag lägga mig och andas en stund för det här var jävligt jobbigt att gå igenom mentalt igen..

 

Jag tror att du vet hur mycket jag beundrar dig, jag har iallfall försökt skriva det. Du har så fantastiskt fina barn och du är en sjukt fin tjej. Jag grät mig igenom detta för det gör så ont, att man kan göra såhär mot en annan människa, som man faktiskt har älskat. Du är väldigt tapper och som jag skrivit till dig tidigare så vet jag att livet kommer ta dig med storm sen när du är redo, du kommer gå så jävla långt och dina barn kommer vara så stolta över sin mamma! Kram Sandra, önskar jag kunde göra nåt, iaf kunna bedöva lite smärta...<3

fy vad berörd man blir:( blir sjukt imponerad att du är där du är idag trots något sådant.. men det bästa vore väl om ingen ens behövde gå igenom nå sånt :/ fy.. blir uppriktigt ledsen då jag läser detta;( hur kan man behandla en människa sådär.. än värre som är mamma till ens barn..

KRAM till er Sandra! Känner igen så mycket av det du skriver utav min egna separation med M;s pappa.. Det är en enorm sorg att hantera. Beundrar din styrka och önskar er all lycka i framtiden!

Det är så jävla vidrigt gjort! Det finns väl egentligen aldrig något bra tillfälle för såna här saker att hända, men det finns definitivt sämre tillfällen. Jag skulle vilja skriva precis vad jag tänker om C, men jag låter bli. Du är stark <3

Så sjukt stark är du kvinna ! Blir helt tårögd, för jag har varit med om princip samma sak med min sambo som jag lever ihop med nu. Fast skillnaden från oss är att jag lever ihop med honom idag.
Stå på dig, och C, är ett jäkla svin i mina ögon, fastän jag förstår att du älskar honom än idag, trots att du blev så förnedrad?! Det vet ju jag självklart inte. Men tror du känner så. Man vill verkligen att allt ska fungera, speciellt när man har barn ihop.
Synd att vi bor så långt ifrån varandra. För hade härmat träffa dig. Familjeliv.se "träffades" vi.

Jätte fint skrivet!

Många styrke kramar / Isabelles mamma!

Jag tycker du gör ett bra val att skriva om det! För det första ska man inte skämmas över att ens värld rasar samman, det kan hända precis vem som helst, sen är det också bra att bearbeta det och göra de som är skitjobbigt - gå igenom det om och om igen, tills det inte längre gör lika ont (fastän det antagligen kommer kännas som de alltid kommer göra de).

Det kan bara bli bättre nu, och du har två helt fantastiska barn med dig på resan. Hade jag bott närmare hade jag mer än gärna ställt upp på alla sätt och vis! Önskar dig all lycka till i framtiden och jag är säker på att du kommer klara detta utmärkt och en dag faktiskt känna dig riktigt lycklig <3 Kram!

Hamnade på din blogg av en ren slump. Jobbigt att läsa om det du gått igenom. Men som de säger det brukar bli bättre av att skriva av sig lite grann.
Har själv varit i en liknande sits med en son på 1 år. Nu känner jag att jag börjar gå vidare fast det har varit tungt och jag säger som du att jag blivit lämnad är en enkel sak men det är alla lögner man fått kastat i ansiktet som är det tunga i allt. Men jag tror att det är omognad hos killarna som gör detta.

Ville bara säga att din historia berört mig flera gånger. Jag tänker på dig och dina barn ofta trots att jag inte känner er och undrar hur ni har det. Du är en riktig kämpe!

Du är så otroligt stark sandra, jag beundrar dig verkligen! Du har ett riktigt kämparhjärta! <3

Du är helt fantastisk, om du bara visste! Man måste få bryta ihop för att komma igen!
<3

Starkaste människan jag känner är du. <3 Det som inte dödar ,härdar. Så jag hoppas att resten av din framtid bara komma innehålla kärlek och lycka.

Vet inte riktigt hur jag ska få fram orden men kände att jag ville skriva något. Du verkar vara en helt fantastisk människa och mamma till Lova och Leon. Det du gått och fortfarande går igenom är helt ofattbart! Jag önskar dig så mycket lycka till med allt! Kram Marre

Så stark och fin du är Sandra. Vi träffades för fyra år sen och redan då tyckte jag om dig. Blev så berörd av texten och jag läste den med gråten i halsen. Du har så fina barn och jag önskar jag på något sätt kunde hjälpa dig! Kanske jag kan det? Jag vet inte. Jag vet att inga ord dämpar smärtan men jag är säker på att det är många som stöttar och bryr sig om dig. Fortsätt vara stark och håll huvudet högt! Kram

Vilken fantastiskt stark kvinna du är. Hur svårt det än är för mig att relatera så är jag helt övertygad om att dina barn förevigt kommer att vara tacksamma för sin oerhört starka mamma. Du är en eldsjäl utan dess like och jag är helt övertygad om att du kommer få ett liv fullt av lycka och glädje igen. Det förtjänar du!

Det finns alltid två sidor utav den här historie, jag säger inte att det du skriver är lögn men det känns lite som om du lägger över alla fel på ditt x? Visst han var lite utav ett svin men han har ändå rätt att gå vidare med någon annan efter dig för han älskade ju trots allt inte dig längre? Och du som mamma borde lägga mer krav på honom så du får rätt till att få andas ut ibland, det ska inte dina vänner göra utan HAN! Han smiter undan alldeles för lätt!

Du är en av de starkaste människorna jag vet. Du är en hjälte för dina barn och du är så stark i mina ögon. Många tycker inte att de är starka, de flesta tycker bara - jag har inget val men det har man, och du har valt att försöka gå vidare och du har valt dina barn.

Du har ett hjärta av guld, man kan faktiskt bara ge upp men du valde att leva <3 Du är dessutom så otroligt fin och dina barn har världens bästa mamma. Snart kommer du hitta någon som är värd dig och ditt hjärta! STOR KRAM!