Snälla och dumma bebisar?

2012-01-28 19:12:53 Vardagligt
» Kommentarer(5) «

Jag har gått och funderat lite på en grej som stör mig. När man pratar om barn så brukar tyst, snäll och duktig ofta finnas i samma mening. T ex "vad tyst och snäll han/hon är!" eller "vad duktig han/hon är som varit tyst hela bussresan". Jag har även varit med om att vissa som kommit fram och velat titta på Leon i vagnen (när vi är och handlar t ex) och vill stå och prata med honom, då har jag fått frågan "vilken lugn och snäll kille, är han alltid så snäll?". Vadå är han snäll?

Tyst och snäll, skrikig och dum? Eller? Jag vet själv att jag ibland kan säga att Leon varit tyst och snäll men nu har jag börjat fundera på varför man säger så. Vissa med lugnare barn brukar också vara duktiga på att skryta om att deras barn är så "lugna och snälla", men vad är då barnen som inte alltid är lika lugna och lätta att hålla roade? Leon t ex är ganska svårroad och behöver ha saker som händer hela tiden för att inte bli gnällig, är han då dum för det eftersom att han inte är "tyst och snäll"?

Hur ser ni på det här? Använder ni också tyst, snäll och duktig i samma mening?

Och ja, jag är en grubblare ;)

Kan bara hålla med. Man mena liksom inget med de men man säger så ändå. Eller något.

Samma om folk säger "Ska pappan passa barnet?". Vadå passa? Det är ju hans barn.

Det finns så många invanda/inlärda saker att ändra på så det är inte sant! Fin och duktig har jag helt vant mig av med nu, det sägs inte om mina barn längre (lite skadad av Lady Dahmer, haha!)



Jag reagerar också över frågan "Är hen snäll?" Kan man bedöma ett barn (eller en vuxen) utifrån det? "Är Linda snäll?" "Jodå, oftast men ibland är hon ett riktigt rövhål", eller vadå? Jag brukar kunna ställa frågan "Får ni sova något då?" om jag inte vet vad jag ska säga, det känns liksom som att man SKA fråga nånting kring barnet man träffar.



Och som ovanstående inlägg tar upp; att pappan är barnvakt till sina barn. Den är fin den.

Hej! Har följt din blogg ett tag men aldrig kommenterat tror jag. Men nu kände jag att det var dags. :)



En barnmorska hjälpt mig med det där en gång då hon menade på att inga barn är dumma (i motsats till snälla) så hon sa istället att de är tysta och NÖJDA. Det tyckte jag om. Bebisen är oftast nöjd och glad. Eller då missnöjd och högljudd. Det snappade jag upp och kör på. Låter mycket bättre.

håller med dig... jag kan nog använda ord som duktig osv... men med de menar jag ju inte att andra barn i samma ålder som kanske inte kan de (typ Lucas...) inte är duktiga.... alltså duktig blir då mer ett begrepp på vad barnet klarar av utifrån deras egna förutsättningar.



Snäll, de använder jag däremot inte så ofta...tror inte de iaf. Men om barnet är skrikigt o "jobbigt" så är ju itne de dumt för den skull. De finns ju en anledning till att barnet inte är nöjt. Bra reflektioner... Håller också med Angelica som kommenterat innan mig om när de säger att "pappan ska passa barnet" eller att "pappan ska vara barnvakt".... asså HALLÅ!!! Vet också flera mammor som gör värsta grejen av när pappan ska vara hemma ensam med barnet... Hur ska de gå osv... Jag känner inte den oron, jag har inte ens med min mobil alltid... de klarar de så bra! Tror mer de då är tjejerna som sätter begränsningarna! Låter inte papporna ta plats. Vågar inte lita på dem... Fast de mycket väl klarar de bättre än de tror. Nä sånt trams de håller vi oss borta ifrån! :)



kram till er

Jag har också tänkt på sånna konstiga kommentarer. Ett annat exempel är ju en vän som sa efter min graviditet: "men så sååå smal och fin du blívit." Så jag var tjock och ful innan? Tror ju att det oftast bara är sånt man säger utan att egentligen lägga någon värdering i det. Men man reagerar mer på det nu sen man fått barn, tycker jag.