Oaktiv som tusan, men en blogg är bra att ha när man bara behöver få ut lite tankar som gnager. 

Lova började på förskolan i mars och i mitten på juni tog vi sommarledigt. Inskolningen gick ju helt okej, hon blev ledsen när jag lämnade henne och sådär men det hade jag också räknat med. Jag trodde att det skulle bli bättre med tiden men det har snarare blivit värre. Dels blev hon väldigt mycket oroligare om nätterna och började sova sämre än tidigare, och då har hon aldrig varit den som sover bra om nätterna. Men det som varit det största problemet är när jag hämtar hem barnen och vi kommer hem. Varje dag efter att Lova varit på förskolan så är hon mer eller mindre ledsen tills hon ska sova. På förskolan säger dom att hon slutar gråta ganska snabbt efter att jag gått och att det brukar gå bra under dagarna, men ändå är hon helt förstörd när vi kommer hem. Ingenting är bra, hon är bara ledsen. Så fick vi stå ut med att ha det i nästan tre månader, med undantag för helgerna. Att klara av allt som hör till hemmet, tillgodo se alla Leons behov, hinna/orka med skolan och samtidigt vända sig ut och in för att försöka få bukt med min ledsna Lova var hemskt jobbigt. Varje dag hade jag ångest över att behöva lämna barnen, för att sedan få ännu mer ångest över att behöva hämta hem dom och börja om med skriken och gråten. 

När vi tog ledigt var detta humör så gott som bortblåst. Lova blev en helt annan tjej när hon inte behövde lämnas på förskolan utan istället fick vara med mig och Leon om dagarna. Visst, hon har ett rätt svängigt humör i vanliga fall också men under våra lediga veckor har man iallafall kunnat ha en fungerande vardag och vi alla har mått bra och varit glada. Ledigheten gick snabbt, fem veckor susar förbi innan man hunnit blinka. Och nu är vi tillbaka igen, det jag oroade mig mest för inför förskolestarten. Jag önskade att det skulle ha varit en period och att den var förbi, men vi är tillbaka i den "vardagen" igen och jag är inte glad mer.. 

Snart drar mina studier igång på helfart med ett fullspäckat schema, vilket betyder långa dagar för barnen på förskolan. Jag vill inte! Det har hunnit gå bara två veckor sedan barnen började på förskolan igen och jag känner redan nu att jag inte fixar att ha det så här fram till nästa ledighet som är flera månader bort. Jag vill inte att Lova ska behöva ha det stå, jag vill inte att Leon ska drabbas av det och jag vill inte känna denna maktlöshet över att inte kunna göra något åt saken. 

Vad har jag då för val? Plugga måste jag, annars har jag ingen inkomst. Men jag kan inte fokusera på studier när livet är på det här viset. Jag vill att mina barn ska må bra och Lova verkar inte må bra av att vara på förskolan. Även fast jag får höra att hon har det bra där så verkar hon ju hålla tillbaka på alla känslor tills hon är med mig igen. För hon är heller inte någon sprudlande tjej på förskolan, hon är ganska tystlåten och iakttagande. Innan vi gick på sommarledigt frågade en pedagog mig om Lova börjat prata ännu, för där säger hon ingenting. Jag blev paff, för hemma pratar hon ju hur mycket som helst och har ett stort ordförråd. Jag tycker att det ju säger en del om hur hon känner sig där, min lilla tjej.. 

Det är ledsamt att Luleå kommun inte har det där vårdnadsbidraget som jag vet att andra kommuner har. Möjligheten att kunna vara hemma med sina barn längre finns inte för den som inte sitter med ett fett sparkonto eller lever med någon som tjänar väldigt bra. Skolan är min inkomst nu när föräldradagarna är slut, ingenting att göra åt saken. Men att varje dag gå till skolan och hålla fokus på det efter att ha lämnat sitt förtvivlade barn och veta vilket helvete som väntar när man kommer hem är faktiskt inte enkelt. Lusten och glädjen försvinner totalt när man inte har möjlighet att finnas där på det sätt man tror är bäst för sitt/sina barn.