Det är 9 månader sedan jag skrev senast. Sist jag skrev hade vi magsjukan på besök, förra veckan var den och hälsade på igen. Jag saknar att blogga och har tänkt börja igen, men av olika orsaker har det inte blivit av. Men nu har jag bestämt mig, det är så roligt att kunna kolla tillbaka på barnens utveckling och ha allt organiserat.

Vad har hänt sedan sist? En hel del. Några av er som följt oss i bloggen tidigare följer säkert oss på Instagram, så ni har nog någorlunda koll. För 9 månader sedan trodde jag inte att jag under sommaren skulle träffa någon som fick mig att öppna mitt hjärta igen. Men det gjorde jag och är otroligt glad för det! Jag har lärt känna min älskade Victor och han är en stor del i mitt och barnens liv. Lova knöt sig till honom nästan på en gång, och nu är han en självklar person för henne. Leon var lite mer svårflörtad men nu räknar även han med Victor i allt vi pratar om och allt vi ska göra.
Jag älskar att se hur glada barnen blir när Victor kommer hit. Och att få se och höra hur mycket Victor uppskattar barnen är också svårslaget. Vi fick det bästa och jag är så glad för att det blev precis såhär, jag skulle inte byta det mot något.

 

Leon har utvecklat sitt tal något enormt, i somras tyckte jag att han pratade mycket men det är inget mot för nu. Han pratar non-stop och kan göra sig förstådd med det mesta.

Även Lova har på senaste börjat prata mer och använda sig av ord, jag fascineras varje gång hon säger något som jag kan förstå, annat än "mamma" och "nej". Hon har börjat testa gränserna och är ett riktigt busfrö, precis som Leon. Han lär henne det mesta, på gott och ont. Allt Leon gör vill Lova också göra, en riktig följeslagare!

 

För två veckor sedan började Lovas inskolning på dagis. Men magsjukan kom ju lagom när vi just påbörjat, så därför fick vi en veckas avbrott och började om igen i måndags. Hon är ju bekant med miljön eftersom hon alltid är med när vi hämtar och lämnar Leon, så helt nytt för henne är det inte. Hon verkar trivas bra och är väldigt intresserad av de andra barnen.
Igår lämnade jag henne där för första gången och det hade gått bra hela dagen, 9-14. Även idag lämnade jag henne, hon hade varit lite ledsen på förmiddagen men efter vilan var hon på bättre humör. Det känns lite overkligt faktiskt att hon börjar bli så stor och att föräldraledigheten är väldigt nära slutet.

 

Den 10e mars börjar jag plugga på Vuxenutbildningen och from då kommer barnen börja heltid (mer eller mindre) på dagis. Leon har ju varit 15 timmars-barn i snart ett år, så även för honom kommer det bli lite omställning. Det är lite som att dom riktiga utmaningarna börjar nu, när man ska få vardagen att gå ihop samtidigt som man ska hinna med heltidsstudier. Nu har jag varit hemma väldigt länge, och även fast man "bara går hemma" så är det många saker man känner är svåra att få gjorda och man har svårt att hinna med. Nu blir det desto mer pusslande och definitivt mer ansträngning från min sida. Skolan är något jag skjutit på, länge, och något jag verkligen vill få överstökat. Efter att ha kastat bort flera tidigare chanser så känner jag att jag nu har något jag måste bevisa för mig själv, att jag klarar det här och att jag inte bara kan ge upp för att jag tycker att det är jobbigt. Men mest känns det faktiskt skönt att få göra något, komma hemifrån lite och veta att man gör något som ger något. Jag har stöd runtom mig och motivationen börjar återinfinna sig.

 

Jag hoppas att ni som följt oss förut ska hitta tillbaka! :)