2012-07-23 11:18:37 Gravid med Lova - Magbilder ♥
» Kommentarer(2) «

Idag går jag in i vecka 34 och det är 48 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag är fortfarande hos mina föräldrar i Kramfors och vet inte hur länge jag kommer att stanna här. Kollar varje dag om det kommit upp någon lägenhet jag kan boka men än så länge har det inte kommit någon. Får jag ingen lägenhet innan bebis kommer så vet jag inte hur jag ska göra.. Någon kommenterade och undrade hur länge det tog att bli gravid med bebis. Det tog typ 3-4 månader efter att jag fått tillbaka min mens.

2012-07-17 17:41:26 Vardagligt
» Kommentarer(14) «

"zimsan": svårt att inte fråga då du snyltat på christoffers pengar sen ni träffades hade du inte alls en baktanke om att du kanske själv skulle börja söka arbete istället för att skaffa dig en till unge? nu sitter du där själv med två barn och kommer såklart snylta pengar från oss skattebetalarte genom att söka soc? eller hur? så skyll dig sjäv, han hade kanske en bra anledning till att lämna dig?

Svar: Om du står för det du skriver så kan du väl lika väl skriva ditt namn? Du som redan verkar veta så mycket behöver ju inte ställa en massa dumma frågor. Och visst, jag får skylla mig själv som inte hade förväntat mig att han skulle lämna mig. Men med tanke på vilken snyltare jag är kanske jag borde ha fattat, eller vad tycker du?
Skriv ditt namn istället, du vet ju mitt :)

2012-07-15 17:58:41 Vardagligt
» Kommentarer(12) «

Jag har fått flera kommentarer i stil med "Beklagar! Hur ska du klara dig ekonomiskt, du har ju inte jobbat något utan förlitat dig på Christoffers pengar?" Ärligt talat tycker jag att det är en jävligt oförskämd fråga just nu, jag går igenom en stor sorg över det som hänt och det enda ni nyfikna folk bryr er om är pengar. Visst kan jag förstå att folk undrar men hur vi ska klara oss ekonomiskt är väl det minsta problemet, hur jag ska hålla ihop psykisk är det största. Visa lite respekt tack!

2012-07-14 16:52:59 Vardagligt
» Kommentarer(3) «

I måndags kom min bror och hans flickvän och hämtade mig och Leon i Luleå. Så sedan dess har vi varit i Kramfors och jag är inte helt säker på hur länge vi blir kvar här. Jag går iaf och väntar på besked från Lulebo om jag får förtur till en lägenhet eller inte. Jag ansökte om det i och med att vi separerat och har barn tillsammans. Jag hoppas verkligen att jag får förtur och att jag lyckas hitta en lägenhet jag kan flytta in i innan nästa bebis kommer. Om inte vet jag inte riktigt hur saker och ting kommer se ut, men förhoppningsvis blir det bra tillslut. Här i Kramfors är det iaf lättare att koppla bort många av tankarna och känslorna, även om dom såklart inte går att ta bort helt. Alla tankar och all stress kring att hitta en lägenhet, hinna köpa möbler och allt som behövs i ett hem osv innan nästa barn kommer tar över dom andra tankarna, vilket faktiskt är skönt. Dom lär väl ändå hinna ikapp så småningom, men jag tar en dag i taget. Det är tur att jag har min fina Leon <3

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2241598/images/2012/pic_50017522ddf2b324680038ac.jpg" class="image">

2012-07-08 08:35:58 Vardagligt
» Kommentarer(13) «

Juli månad har sedan jag och Christoffer blev ett varit "vår" månad. Det var den månaden vi träffades för tre år sedan, det var den månaden vi blev kära i varandra och blev ett par och det var den månaden vi blev en familj då vi fick Leon. Varför måste det även vara den månaden han lämnar mig och vår familj splittras? Det som skulle ha blivit vår treårsdag närmar sig och det gör bara så jävla ont att veta att det inte är något vi kommet att fira som det var planerat. Det har inte gått många dagar än men det känns redan som att smärtan aldrig kommer att ta slut. Hur mycket kan en människa gråta egentligen och när ska mitt huvud sluta intala mig om att det finns hopp? Likt i en barnfilm har jag en djävul och en ängel på vardera sida om mitt huvud som säger mig olika saker. I det här fallet känns det ganska uppenbart att ängeln är den som förlorar, ändå envisas jag om att lyssna när den säger att Christoffer kommer att komma tillbaka till mig. Tänk om jag hade vetat att gången jag senast rörde dina läppar förmodligen var den sista. Då hade det inte bara varit en snabb och okänslig puss innan jag gick ut genom dörren, men det är så jag kommer att få minnas det. Jag har så svårt att förstå det här som har hänt och är bokstavligt talat mellan hopp och förtvivlan. Jag sitter bara och väntar på att du ska komma in genom dörren, ge mig en stor kram och säga att du ångrar dig. Hur länge ska jag behöva känna så? Mina tankar och mitt hopp plågar ju mig.